Jag lovar inget men skall försöka
Jag kommer bara att ha ett nyårslöfte som jag skall kämpa för men jag har några saker som jag skall försöka så mycket det går. Har skrivit om godis förut men jag får inte ge upp hoppet om att kunna sluta. Har visserligen upptäckt en sak med godiset (sockret) att min mage inte pallar med socker. Det blir att springa på toan nästan direkt. IBS:en gillar inte sockret. Så har jag det i tankarna så blir det lättare att sluta. Det är ju inte speciellt roligt att springa på toan hela tiden.
Det där med disken
Jag är usel på att diska undan efter mig direkt. Väntar alltid tills det är överfullt i diskhon. Jag tänker att jag hinner ta den senare eller att det är onödigt att diska undan när det bara finns en tallrik, bestick och ett glas. Slösigt med tid andra ord. Så nu när det gått över en vecka var det knökfullt och lusten att diskan var låg så var jag tvungen. Tallrika, bestick och glas var slut och imorgon skall mina älsklingar komma. Eftersom det var så mycket så fick jag ta det i två omgångar för allt skulle inte få plats plus att ryggen skulle ge upp. Satte mobilen på två larm, ett kl 12 och ett kl 16. Så nu har jag diskat undan allt.
Så en påminnelse till nästa år så lovar jag att diska undan direkt efter en måltid.
En lycka och sen krasch
Åkte båt igår och på vägen tillbaka så ser jag mina älsklingar på samma båt. Åh vad glad jag blev. Kramkalas. Jag satt en våning upp men var nere för att köpa något att dricka bara. Jenni och Julia ville följa med upp till mitt bord. De fick det och sen när de skulle äta så ville de även då vara med mig. Nästan hela resan var dom hos mig. Så glad.
Sen när det var landgång så farsvann de ner till bilen och ensamheten kom över mig som ett slag. Jag kände mig så ensam och det gjorde ont i min själ att de skulle hem till sig med personer som älskar dom lika mycket som mig.
Det slutade inte bra utan var deskruktiv. Ringde till avdelningen 2-3 gånger. Min lilla gubbe kom fram och prackade på mig en massa saker som jag fick strida emot. Han ville fortsätta att jag skulle vara destruktiv men idag fick jag "bråka" med honom. Han ville att jag skulle skada mig så pass mycket att jag skulle behöva uppsöka läkaren. Jag är glad att jag kunde stå emot honom.
Vegetarisk jul
Denna jul kommer att bli min första vegetariska jul men vad jag skall ha på bordet vet jag inte riktigt. Har inte så mycket och i min förvirring idag så glömde jag handla. tyvärr har jag ingen bil så jag kommer till butiken och handla det sista. Men det jag har hemma är soja chorizo, veggiebullar, grönsaksbiffar, cole shaw (stavning?) och julgröt. Har ingen julmust heller. Hur kunde jag glömma bort det.
Om jag skall vara ärlig som kommer jag att sakna den andra maträttsjulen. Hela julen är inte jul om det inte är skinka, köttbullar och rödbetssallad.
Nyårslöftet
Brukar inte ge nyårslöften i vanliga fall för jag bryter dom alltid efter någon månad. Men ni som följt mig vet att jag är destruktiv så har jag hittat det perfekta nyårslöftet. Jag skall inte skära mig under hela nästa år. Det kanske verkar lätt men för mig som är beorende av detta (sjukt jag vet men så är det). Det kommer att vara stort och kanske jag inte pallar trycket länge.Men jag skall ge fan på att detta skall lyckas. Detta kommer att gynna mig massor.
Varför får jag dessa knäppa tankar?
Nu har jag inte haft feber på ett dygn och orkar skriva lite mera. Satt och sydde ihop kanterna till en duk jag broderat och eftersom det inte var något intressant på tvn så började mina tankar att flöda. Jag inser att jag inte mått dålig på ett tag (om man bortser från incidenten med mannen). Tankarna började hitta på saker att må dåligt över så jag får komma in på avdelningen. Kan ni fatta vilka knäppa tankar jag får. Jag mår bra och borde vara glad över det. jag har ett hem som jag trivs i. Jag gör saker som jag tycker om att göra varför vill jag då må dåligt?
Det är inte första gången jag tänker så. Jag tänker att jag vill vara med i katastrofer (och överleva) bara för att känna hur det är. Så har jag tänkt enda sen Estonia sjönk. Har inte våga berätta detta men nu är ni de första som får veta detta.
Är jag ensam om detta?
Det där med önskningar
Jag är sällan sjuk (förkyld alltså) och jag har inte så bra minne om hur det var att vara förkyld så jag hoppades på att jag skulle få bli det. Skitdumt eller hur? Vem önskar sig att bli sjuk liksom, jo jag. Cirka en vecka efter att jag sa det till min kontaktperson så blev jag sjuk. Det började lite med hosta och sen lite mera. I söndags på väg hem hostade jag så det gjorde ont i lungorna och luftröret. Kommer inte ihåg om det var normalt så jag ringde till HC i tisdags och sköterskan tyckte jag skulle komma in så jag gjorde det. Ingen lunginflammation så jag fick hostmedicin och sjukskrivning resten av arbetsveckan.
Nu önskar jag att jag inte önskade mig en förkylning. Lite sent men nu vet jag till nästa gång.
Det kommer att bli en jul för mig trots allt
Jag har bävat för denna ledighet. Ungefär två veckor blir vi lediga från jobbet. Det är lång tid för mig som redan har problem med helgerna. Det har inte blivit bättre av att mina flickor befinner sig i Sverige hela jullovet. Det kommer att bli så tomt. Men så har jag så underbara vänner att de fixat julsaker och klappar till mig och jag har ingen som helst aning om hur jag skall återgälda detta. Ni är verkligen guld värda.
Satt i bilen hem och när vi svängde in på Nyckelpigsgatan så fick jag en sån härligt känsla att jag till och med log där i baksätet. En härligt julkänsla, en känsla att jag är värd något och att jag mitt i all ensamhet kommer att få ha det juligt omkring mig när jag sitter där med min vegetariska jullunch. En frid i själen.
Tack mina underbara vänner och familj.
Pressen blev för stor
Igår kväll kom ångesten igen. Kände mig osäker och otrygg. Sakta sakta byggde den upp sig tills den blev olidlig. Tog en Opamox och mina kvällsmediciner samtidigt. Såjag sov väldigt "gott" fram tills 03 ungefär. Sen var det mindre bra även om jag somnade om. På morgonen var jag destruktiv så att fara in på jobb skulle jag nog inte hinna med idag för jag var tvungen att åka via akuten först. Missade 09:20-bussen och nästa skulle gå en timme efter och då var det knappt någon tid att jobba på.
Blev att sätta mig i någon aktivitet för psykläkaren skulle jag inte träffa förrän 16 så jag satte mig för att brodera. Fick låna garn, duk och tyg så nu kan jag fördriva tiden fram tills läkaren. Jag ville prata med någon läkaren så jag behöver prata av mig av det som hänt och jag hoppas att han förstår mig. Vad som händer vid det mötet vet jag inte.
Såg den person jag allra helst inte vill se/träffa
För två somrar sen så träffade jag en man. Egentligen inte min typ men jag tänkte vara öppensinnig och låta den personen få en chans. På den andra eller tredje träffen så fick han komma hem till mig eftersom han frågade. Tänkte att vi skulle sitta och prata, laga mat osv. Han tyckte då att vi kunde gå till sängen. Inom mig skrek NEJ men jag har skitsvårt att säga nej till andra så vi hamnade i sängen. Han började tafsa på mig. Jag blev så äcklad och ville skrika NEJ men jag vågade inte. Han vet inte ens om hur jag känner mig så han fortsätter. Försöker lite snällt med att fråga när han måste vara hemma men han hade inga tider att passa. När hans hand var innanför trosor så gick jag upp. Då fattade han och bestämde sig för att fara hem. Mådde skit och kände mig så äcklad.
Två dagar senare var jag tvungen att lägga in min på psyket och var inne 8 veckor. Allt pga detta. Nu två år senare så ser jag han på stadsbussen. Hjärtat stanna och jag höll andan en kort stund. Han tittade på mig och jag tror han kände igen mig men jag sa ingen, gick bara längre bak i bussen. Nu kommer ångesten och alla tankar på det som hände. Jag hade förträngt detta men nu måste jag leva med det igen. Skit.
Kommer inte att synas
Jag har enligt pappret 40 kilos övervikt. Men skall jag gå ner så mycket så kommer det inte att bli mycket kvar på mig. Vad tror ni? När pappret säger en sak och korppen säger annat vem skall jag då lita på? Gå ner i vikt och sen får jag avgöra vad som är rätt? Undrar om det finns fett som inte utbuktar på kroppen men som ändå väger en hel del?
Reklam
En del reklam är bara hemska med stort H och andra blir man glada av och just nu går Kalles kaviar på tv och en av dessa så är det en man från Schweiz (tror jag det var) och hela hans utförande är underbar. Han ger ingen min eller gester uten den går så här: (tagit bort delen men kvinnan)
It taste.....
.
.
.
It taste.....
.
.
.
It taste.....
.
Fantastic?
.
No.
Här en oklippt version av den som går på tv.
Du har inga problem, typ
Var till läkaren i måndags för jag skulle behöva sjukskrivning pga mina tummar och pekfringrar. De krånglar varje gång jag skall jobba men enligt läkaren så är det inte så farligt. När hon rörde på fingrarna så gjorde det inte ont som det allt är men det är när jag måste ta i och använda musklerna/händerna det är då det gör ont och det går inte att härma med att bara röra fingrarna upp och ner utan någon som helst tyngd. Jag har tid till den 13:e (japp fredagen den trettonde) för en utredning. Något måste det vara, man har ju inte ont för att det är kul. Jag kommer att begära att få en permanent lösning för jag har ingen större lust att ha smärta i 30-40 år för att sedan opereras. Hellre stel än smärta.
Låg
Har sedan några veckor tillbaka har måendet sjunkit allt mer. Satt igår i soffan och undrade vad jag skulle göra. Skall jag ringa eller åka in osv. Bestämde mig för att varken ringa eller åka in för det finns mer att göra hemma än på avdelningen. Skulle inte kunna måla vilket jag håll på med. Det är rätt så öde på avdelningen så jag bestämde att jag inte kommer att bli bättre där, när jag inte har så mycket att göra. Men jag skulle sakna någon att prata med men det finns telefon ifall jag vill prata med någon ändå. Jag tänker vänta till måndag och prata med min kontaktperson och se vad hon har att säga.
Denna färgglada uggletavla målade jag igår.
Jag har fått en liten julklapp
En vän till mig såg vad jag behövde lite saker och överraskade mig igår med en potatisskalare. Helt otroligt vilka snälla människor det finns. Släkt som vänner. Nu slipper jag skala med min osthyvel. Tack så mycket!
Kroppen lägger av
Jag har ont i kroppnen och jag känner mig som en riktig gammal tant när jag rör mig eller när jag tex skall kliva på en buss. Det gör inte bara ont utan jag är stel som ett kylskåp så jag måste häva upp mig själv på bussen eller någon annanstans. Igår satt jag som vanligt på soffan och med kors i benen. Ingen bra kombination med smärtan men jag måste sitta så. Så började det göra ont i knät. Hade det inte under dagen men kom sen på kvällen. I morse när jag vaknade så värkte arbången, eller precis ovanför armbågen. Det gjorde den inte igår när jag gick och la mig. Det finns bara mjuk i sängen så jag vet inte var jag skulle ha slagit mig på. Det känns som om kroppen håller på att ge upp.
Det tog lite tid
I början av oktober köpte jag ett superfint garn och jag började med min halstub men det kom en hel del saker emellan. Tossor som skulle stickas, olika halsdukar till mina tjejer i julklapp och lite annat. Men nu fick jag tid över och sticka klart denna underbara halstub.
Är jag för gammal för detta?
Tonåringar som bloggar brukar skriva önskelista på sina bloggar. Jag tänkte göra likadant fast jag är 30+.Jag önskar mig saker från Clas Ohlson för det är där jag behöver ifrån.
- Potatisskalare (Jonas)
- Tratt
- Frysburkar (ej engångs)
- Våffeljärn
- Stavmixer
- Dammsugare
- Rivbox
- Påslakanset
- Spritsset
- Ungform för bröd
Mer kommer jag inte på. :)
