En lycka och sen krasch
Åkte båt igår och på vägen tillbaka så ser jag mina älsklingar på samma båt. Åh vad glad jag blev. Kramkalas. Jag satt en våning upp men var nere för att köpa något att dricka bara. Jenni och Julia ville följa med upp till mitt bord. De fick det och sen när de skulle äta så ville de även då vara med mig. Nästan hela resan var dom hos mig. Så glad.
Sen när det var landgång så farsvann de ner till bilen och ensamheten kom över mig som ett slag. Jag kände mig så ensam och det gjorde ont i min själ att de skulle hem till sig med personer som älskar dom lika mycket som mig.
Det slutade inte bra utan var deskruktiv. Ringde till avdelningen 2-3 gånger. Min lilla gubbe kom fram och prackade på mig en massa saker som jag fick strida emot. Han ville fortsätta att jag skulle vara destruktiv men idag fick jag "bråka" med honom. Han ville att jag skulle skada mig så pass mycket att jag skulle behöva uppsöka läkaren. Jag är glad att jag kunde stå emot honom.
Helgen blir av
Inte i min vildaste fantasi så skulle jag få så snabb respond men nu några timmar senare finns det pengar på mitt konto. Jag känner mig lättad även om maten var fixad. Jag behöver inte sitta å gråta och tycka att världen har gått under. Jag kan släppa detta och koncentrera mig på att få hem Julia. Jag har fått några tips på vad jag kan göra med henne och även de andra när de kommer. Jag har en idé om en sak men behöver lite hjälp och assistans. Har inte verktygen själv men jag känner några som jag skulle kunna fråga. Vill inte berätta så mycket om detta för att avslöja projektet innen det är klart.
Det där bra-iga hände
I tisdags kväll så fick jag ett mess från Moa att jag skulle ringa henne men jag hade redan satt mobilen på laddning (i kansliet) så jag såg inte det förrän i onsdsgs morse. Efter 8 ringde jag henne. Moa ville ha min hjälp, hjälp med bloggen och bilderna. Detta är stort för mig för jag har väntat på den dagen då mina flickor ber mig om hjälp. Alla säger att man varit en dålig förälder nångång men jag har haft ett sånt dåligt samvete över mitt beteende. Att vara psykisk sjuk samtidigt har ju knappast varit bättre. Detta har jag mått oerhört dåligt över. Jag har trott att de inte vågat ta kontakt och fråga något utöver mina samtal två gånger i veckan. Jag är så berörd över detta att jag bara gråter hela tiden när jag pratar om detta och även tänker på det. Detta kommer jag att ha med mig länge. :-)
