In och ut
Kom hem i tisdags från avdelningen för att vara med min äldsta tjej. Jag visste redan innan jag for hem att jag inte mådde bra men jag ville så gärna vara med min tjej och baka cupcakes. Jag är en mycket gladare och trevligare mamma och jag slipper mina beskymmer för några timmar. Men på torsdagen behövde jag åka in igen. Kom inte upp ur sängen och det var som om något tyngde ner mig.
Nu har jag pratat med läkaren och nya metaforer kom upp. Skall försöka att lyssna men det är så svårt när man deprimerad. Och älska sig själv är ännu svårare. Jag skyller allt på vikten men gör inte ett sk*t åt det. Jag har gjort några försök men jag kommer inte ner under en viss vikt. Det blir en platå där och det är svårt att upprätthålla det jag påbörjat.
Hur skall jag finna min väg och börja tycka om mig själv? Jag har rotat in mig att jag är ful, fet och värdelös. Ingen tycker om mig för att jag är stor. Jag vet att jag skämdes så fruktansvärt mycket när jag var liten för att min mamma var stor och jag tror då att mina barn skall göra detsamma. Men när jag blev äldre så var min mamma ändå min mamma oavsett hur hon såg ut och jag accepterade detta.
Inne första gången detta år
För några veckor sen sänkes lithiumet för jag hade en massa skakningar och det måendet. Sakta har måendet sjunkit och igår var det så nära att skada mig själv men jag valde att ringa avdelningen istället. Berättade om hur jag mådde och fick komma in för ett tag. Ringde min stödperson som kunde skjutsa in mig till stan. Personen på avdelningen fick mig att ta med alla mina rakblad. Lämnade in dom till henne.
Detta blir min första inläggning detta år. Höll ut i lite mer än en månad vilket är bra. Nu skall vi se till att få medicinen på grej också så jag kommer tillbaka till mitt normalläge.
Efter sänkningen
Jag sänkte för några veckor sen Lithiumet för att jag skakade så mycket att det störde mig. Pratade med psykläkaren och vi sänkte med en tablett. Skakningarna försvann efter 4-5 dagar men har nu återkommit. Irriterande som innan. Men med det så sjönk mitt mående. Inte lika djupt som tidigare men en sänkning. Jag är osäker på mig själv och jag har ingen lust med något och kan bara sitta och stirra på tv:n. Brukar alltid sitta och göra något för jag blir så rastlös och uttråkad. På Hantverksgruppen så kunde jag inte koncentrera mig på något och inget verkade lockande. Fortsatter med tre olika saker innan jag fastnade för att göra ett grytunderlägg.
Första "suget"
I två dagar har jag pratat om mitt självskadebeteende och om mina delmål. Allt detta har triggat mig och jag sitter här med ångest och viljan att skada mig. Det är så starkt den här känslan. Det är jättesvårt att släppa tankarna på detta men jag skall hålla mig ifrån att skada mig själv. Tog Opamox för att lugna ner mig men min kontaktperson tycker att jag skall hitta på något annat men Opamoxen får blir en övergångsperiod. Hjälp mig att klara min utmaning.
Mitt kommande föredrag
Som ni läst om mina delmål skall jag hålla ett föredrag i juli på Pelaren. Nu har jag kommit på ämnet jag skulle vilja prata om. Om min bipolära sjukdom. Jag vet att vi haft en kväll för flera år sedan men det är alltid bra att ta upp detta igen. Kommer att prata allmänt om bipolär sjukdom med tavla och bilder. Vet precis hur det skall se ut. Längden kommer max att bli 10 minuter men sen kanske det blir diskussion efteråt.
Tankar kring begravning
Nä jag har inte någon depression men genom alla mina depressioner så har jag tänkt på var jag skall begravas. Skall man begravas där man är född eller där man bor? Begravs jag i Sverige så finns det ingen däromkring men ändå så är det min födelseort. Eller skall jag begravas här på Åland så tänker jag att mina barn finns här men tänk om de väljer att flytta från ön och då blir jag ensam kvar. Ja dessa tankar brukar jag tänka på ibland. Man vill ju vara förberedd även om det kommer att dröja 40-50 år.
Har ni tänkt på var ni vill bli begravda?
Det där med disken
Jag är usel på att diska undan efter mig direkt. Väntar alltid tills det är överfullt i diskhon. Jag tänker att jag hinner ta den senare eller att det är onödigt att diska undan när det bara finns en tallrik, bestick och ett glas. Slösigt med tid andra ord. Så nu när det gått över en vecka var det knökfullt och lusten att diskan var låg så var jag tvungen. Tallrika, bestick och glas var slut och imorgon skall mina älsklingar komma. Eftersom det var så mycket så fick jag ta det i två omgångar för allt skulle inte få plats plus att ryggen skulle ge upp. Satte mobilen på två larm, ett kl 12 och ett kl 16. Så nu har jag diskat undan allt.
Så en påminnelse till nästa år så lovar jag att diska undan direkt efter en måltid.
En lycka och sen krasch
Åkte båt igår och på vägen tillbaka så ser jag mina älsklingar på samma båt. Åh vad glad jag blev. Kramkalas. Jag satt en våning upp men var nere för att köpa något att dricka bara. Jenni och Julia ville följa med upp till mitt bord. De fick det och sen när de skulle äta så ville de även då vara med mig. Nästan hela resan var dom hos mig. Så glad.
Sen när det var landgång så farsvann de ner till bilen och ensamheten kom över mig som ett slag. Jag kände mig så ensam och det gjorde ont i min själ att de skulle hem till sig med personer som älskar dom lika mycket som mig.
Det slutade inte bra utan var deskruktiv. Ringde till avdelningen 2-3 gånger. Min lilla gubbe kom fram och prackade på mig en massa saker som jag fick strida emot. Han ville fortsätta att jag skulle vara destruktiv men idag fick jag "bråka" med honom. Han ville att jag skulle skada mig så pass mycket att jag skulle behöva uppsöka läkaren. Jag är glad att jag kunde stå emot honom.
Varför får jag dessa knäppa tankar?
Nu har jag inte haft feber på ett dygn och orkar skriva lite mera. Satt och sydde ihop kanterna till en duk jag broderat och eftersom det inte var något intressant på tvn så började mina tankar att flöda. Jag inser att jag inte mått dålig på ett tag (om man bortser från incidenten med mannen). Tankarna började hitta på saker att må dåligt över så jag får komma in på avdelningen. Kan ni fatta vilka knäppa tankar jag får. Jag mår bra och borde vara glad över det. jag har ett hem som jag trivs i. Jag gör saker som jag tycker om att göra varför vill jag då må dåligt?
Det är inte första gången jag tänker så. Jag tänker att jag vill vara med i katastrofer (och överleva) bara för att känna hur det är. Så har jag tänkt enda sen Estonia sjönk. Har inte våga berätta detta men nu är ni de första som får veta detta.
Är jag ensam om detta?
Pressen blev för stor
Igår kväll kom ångesten igen. Kände mig osäker och otrygg. Sakta sakta byggde den upp sig tills den blev olidlig. Tog en Opamox och mina kvällsmediciner samtidigt. Såjag sov väldigt "gott" fram tills 03 ungefär. Sen var det mindre bra även om jag somnade om. På morgonen var jag destruktiv så att fara in på jobb skulle jag nog inte hinna med idag för jag var tvungen att åka via akuten först. Missade 09:20-bussen och nästa skulle gå en timme efter och då var det knappt någon tid att jobba på.
Blev att sätta mig i någon aktivitet för psykläkaren skulle jag inte träffa förrän 16 så jag satte mig för att brodera. Fick låna garn, duk och tyg så nu kan jag fördriva tiden fram tills läkaren. Jag ville prata med någon läkaren så jag behöver prata av mig av det som hänt och jag hoppas att han förstår mig. Vad som händer vid det mötet vet jag inte.
Låg
Har sedan några veckor tillbaka har måendet sjunkit allt mer. Satt igår i soffan och undrade vad jag skulle göra. Skall jag ringa eller åka in osv. Bestämde mig för att varken ringa eller åka in för det finns mer att göra hemma än på avdelningen. Skulle inte kunna måla vilket jag håll på med. Det är rätt så öde på avdelningen så jag bestämde att jag inte kommer att bli bättre där, när jag inte har så mycket att göra. Men jag skulle sakna någon att prata med men det finns telefon ifall jag vill prata med någon ändå. Jag tänker vänta till måndag och prata med min kontaktperson och se vad hon har att säga.
Denna färgglada uggletavla målade jag igår.
Jag lever i det förflutna
Jag har kommit på mig själv att leva i det förflutna. Ta tex godis, det var något man åt som barn. Det var ju liksom grejen att få den där påsen varje lördag. Jag minns hur det smakade, oj vilken upplevelse. Än idag söker jag samma njutning av godiset som det var när jag var liten. Det gäller ganska mycket saker. Man söker lycka, lycka i det som var när jag var barn. Men livet är inte en skaldjurssås som en viss reklam talar om för oss. Mitt liv ser helt annorlunda ut än för 30 år sedan. Hur hittar jag MIG i nuet?
Det gick inte så bra
För några år sedan åt jag Tramal och då funkade det bra och jag trodde att detta skulle ske igen. Men jag hade inte räknat med att mina övriga mediciner som jag inte hade då skulle hamna i kollisionskurs med varandra. Men jag blev så illamående och yr att jag måste stanna hemma från jobbet. Nu har det gått lite mer än ett dygn och nu har det släppt och jag kan vara mera normal. Kommer inte att ta dessa tabletter mer.
Det där med att poletten trillar ner
Jag har kommit på en idé om hur jag kan spara pengar till en ny tatuering. Det kommer att ta aslänge med min lilla veckopeng. Det mesta går ju till mat och GODIS. Men hallå tänker jag. Om jag lägger pengarna på att spara till en tatuering och samtidigt bli sockerfri på kuppen istället. Det har folk sagt åt mig åtskilliga gånger men det har liksom inte fallit på plats. Förrän nu! Fan att det skall ta så lång tid tycker ni då. Ja vissa är mer trögtänkta än andra och jag är tydligen en av de trögtänkta.
Jag tror det ligger i att man kommit till en punkt i livet som det är rätt att göra en förändring. Även om man vill så kanske det inte alltid är det rätta tillfället. Hänger ni med? Det måste vara den där poletten som trillar ner innan det går upp för en.
Skrääämande
Alla säger att det är jag som måste ändra mitt tänk men jag har lagt allt min tro och mående på andra och mediciner för det är skrämmande att göra allting själv. Jag måste ändra mitt tänk själv och det är först nu som jag faktiskt inser att jag bara är den som kan ändra på mig själv. Inte andra. Nu när jag insett detta så är det ännu mera skrämmande och vill fly ifrån detta. Vill inte med detta själv för HUR skall lilla jag klara av något sånt här stort? Jag vet inte ens var jag skall börja. Finns det någon som kan säga mig hur jag gör?
Att våga fråga
Jag har svårt att fråga någon om det gynnar mig. Alltså att det bli något bra för mig. Tex om jag skulle behöva skjuts hem efter en aktivitet inne i stan så kan jag inte det för det gynnar mig eftersom jag får komma hem. Så det resulterar att jag inte far iväg på dessa aktiviteter eftersom jag inte skulle kunna komma hem med bussen. Det har inte alltid varit så men nu när jag är skör så kan jag inte riskera att folk tycker illa om eller tycker att jag är egoistisk. Vill inte såra dom heller. Det här är något jag behöver bygga upp igen.
Massor på G
Nu har jag plockat på mig en massa projekt. Jag har två stickningar, en virkning, två målarprojekt, skall göra flera bra saker som gör mig gott. Känner mig lite övervälmigad av alla saker jag har. Jag satt i soffan igår och har ingen ork till att varken sticka, virka eller måla. Vet inte hur detta blev till? Skall försöka att göra klar några nu i helgen. En gör jag ikväll. Det är tossorna till Jenni som först måste bli klar för hon har väntat länge på dessa. Sen har jag julklapparna som måste bli klara för jag har en sak kvar att sticka. När jag sedan får hem skrinen så kan jag måla dessa och lackera dom. Japp så ligger det till i mitt liv just nu.
Svart på vitt
Var till min nya läkare med min kontaktperson idag för att diskutera mina diagnoser. Det har varit en massa saker hit och dit så jag har inte vetat vad det är för något jag har. Läkaren fick en lista med mina tankar vid ett tidigare möte så idag var det bara en uppföljning idag.
Läkaren sammanfattade mötet idag med att säga att jag har ADHD, Asperger och Bipolärt syndrom av någon typ som läkaren skulle kolla till något senare möte. Nu kan jag få hjälp på rätt sätt och kanske rätt medicinering.
Kan jag inte få vara "normal"
Jag har en uppsjö med knäppa och oknäppa diagnoser, fobier och tvång som förstör mitt liv. Visserligen har jag fått nya vänner via Pelaren och de hade jag inte fått om jag varit så här knäpp. Men jag tycker att det börjar bli för mycket av detta nu. En massa saker som styr mitt liv och jag blir irriterad på saker som "normala" människor inte har problem med. Kan ta jobbet som exempel, jag sitter vid ett bort och jag har det snyggt och prydligt och i ordning. Perfekt med andra ord men varje morgon så är det så himla råddigt och totalt kaos. Jag får en enorm inre känsla att bara skrika rakt ut som första reaktion och sen måste jag beklaga detta för någon. Sen måste jag reda upp allt innan jag kan börja med mitt. Jag delar bord med en annan som kommer på eftermiddagarna. Det tar så himla mycket energi från mig och jag blir alldeles slut av detta och då är det bara en sak på hela dagen.
Sen är jag såååå himla rastlös att det verkligen känns som om det kryper under skinnet. Jag pratar massor och en massa smörja osv, kan inte sitta still utan att jag måste göra något samtidigt. Står jag tex och väntar på något så kan jag inte stå still på en fläck utan det blir att jag går fram och tillbaka, dessutom sluter jag mig som en mussla och väcks upp först när någon säger något till mig. Oftast frågar folk om jag är rastlös. Mmm. Jag kan ha så mycket rastlöshet att det inte blir något gjort för jag vet inte riktigt vart jag skall ta vägen eller vad jag skall göra med min kropp. Kan nämna ett exempel, jag kan inte sitta och måla när det kryper inom mig och jag måste röra på mig hela tiden. Svårt att förklara om man inte känner samma sak som mig. Tänk dig att du spelar trummor och du inte kan sluta trumma med händerna för att du är så rastlös och det kryper inom dig. Jag måste få något lugnande för det är ohållbart som det är nu.
Jag har ett härligt kroppsspråk
En handledare på Pelaren skrattade gott efter att jag med hela min kropp förmedlade hur äcklig senap är och varför vi inga skulle ha den i våra coleslaw i dagens lunch. HL tyckte jag var lustig. Har inte tänkt på det men jag kan nog skapa ett roligt kroppsspråk. Men grejen är den att jag känner mig så hemma där att jag kan och vågar göra detta annars är jag väldig tillbakadragen.
Jag kan även fråga saker som jag inte förstår eller fattar som jag håller tillbaka på andra ställen. Jag har fråga varför folk gör si eller så som jag inte förstår för att i min värld gör man inte så. I gengäld hoppas jag på seriösa svar och inget bortviftande eller att jag är frågvis eller liknande.
