Vi ses här
Jag har nästan inget att skriva och det blir långt mellan gångerna. Vill inte skriva "hej jag har jobbat och nu är jag trött" osv. Kan ha hänt att jag gjort det förut men nu vill jag inte skriva så. Så jag kommer att satsa mera på min recensionblogg istället. Kanske inte uppdateras så ofta, det tar ju ett tag att läsa klart en bok. Jag kommer att recensera filmer och böcker i den bloggen.
Adressen dit är: http://ylvasrecensioner.blogg.se
På återseende
Att lämna avdelningen
Igår kom jag hem och varit inne i ca 2 veckor i två olika omgångar och varje gång jag är inne så får jag en hemsk ångest inför hemfärden. Jag blir livrädd för att komma hem för jag vet inte vad som kommer att hända. Skall jag skada mig eller liknande. Det är för att jag just då har ångest. Saken är den att jag känner mig trygg hemma och har en stark hemlängtan av att bara gå till en väninna en liten bit bort. Varför detta sker vet jag inte riktigt men jag tror det är för att jag inte har någon omkring mig och kan snabbt få hjälp när jag är på avdelningen.
Nu har jag varit hemma ett dygn och jag känner mig bra igen och till och med glad i det vackra vädret som var idag.
In och ut
Kom hem i tisdags från avdelningen för att vara med min äldsta tjej. Jag visste redan innan jag for hem att jag inte mådde bra men jag ville så gärna vara med min tjej och baka cupcakes. Jag är en mycket gladare och trevligare mamma och jag slipper mina beskymmer för några timmar. Men på torsdagen behövde jag åka in igen. Kom inte upp ur sängen och det var som om något tyngde ner mig.
Nu har jag pratat med läkaren och nya metaforer kom upp. Skall försöka att lyssna men det är så svårt när man deprimerad. Och älska sig själv är ännu svårare. Jag skyller allt på vikten men gör inte ett sk*t åt det. Jag har gjort några försök men jag kommer inte ner under en viss vikt. Det blir en platå där och det är svårt att upprätthålla det jag påbörjat.
Hur skall jag finna min väg och börja tycka om mig själv? Jag har rotat in mig att jag är ful, fet och värdelös. Ingen tycker om mig för att jag är stor. Jag vet att jag skämdes så fruktansvärt mycket när jag var liten för att min mamma var stor och jag tror då att mina barn skall göra detsamma. Men när jag blev äldre så var min mamma ändå min mamma oavsett hur hon såg ut och jag accepterade detta.
Vem är jag?
Med mitt förra inlägg så fick jag en tankeställare på vem jag faktiskt är. Jag gör saker för att bli omtyckt av andra och jag måste veta mest och bäst. Vem är jag i allt det här? Hur är jag som person om jag inte skulle göra allt det här? Jag har mina intressen men jag måste ändå ha någon form av godkännande av andra än mig själv. Har jag något jag gjort blivit superbra så kan jag så småning om se ner på mig själv för att grejen inte är fin nog.
Så vem är jag?
Varför måste det vara så?
Kommer på mig själv med att alltid vara först med saker och ting. En bok tex som jag verkligen tycker vill vara först med att gilla annars blir jag inte poppis eller omtyckt. För vem gillar någon som kommer tvåa och nedåt. Guld är number one. Jag tänker inte så ofta på detta men ibland så gör jag det och tycker inte om det jag gör. Jag behöver inte överbevisa något utan det skadar mig mer än för andra. Allt mitt mående och s.k. ideal kommer från högstadiet och gymnasiet då jag inte var en i gänget. Jag var alltid utanför och ville bli som de populära i klassen.
Vilken besvikelse
De senaste 2-3 åren har jag tyckt om kylan. Det skall liksom bita i kinderna när jag går ut och det skall vara riktigt kallt i sovrummet när jag skall gå och lägga mig. Att få krypa ner under ett tjockt täcke. Men denna vinter har det varit vinter i 2-3 veckor och det verkar inte bli något mer och jag är så besviken. Förra vintern var ju lång. Men hoppet finns att det kommer mera kyla innan våren slår till.
Nöjd med mig själv?
Jag är i valet och kvalet om min kropp. Skall jag gå ner i vikt eller vara nöjd med den vikt jag har. Det finns ju en heldel "större" kvinnor som verkar vara nöjda med sitt liv så varför kan inte jag också vara det. Eller rättare sagt de utstrålar att de är nöjda med sin kropp. I hela mitt vuxna liv så har jag varit missnöjd med min vikt och då vägt mycket mindre än nu men gjorde inget åt det då. Nu när jag försöker så kommer jag bara till en viss vikt och sen går det banne mig inte ner mer. Alltid. Jag vet inte vad jag gör för fel så därför undrar jag om jag inte skall "nöja" mig med den vikt jag har. Det skall ju inte betyda att jag skall vräka i mig onyttigheter för att jag är nöjd med kroppen just nu. Det är inte meningen att jag skall gå upp mer i vikt.
Det där med reflexer
Gång på gång ser jag personer med mörka kläder som inte har reflexer, även andra. Fattar inte folk vilken fara för sig själva de är? Jag åker med bussen på morgon varje dag med skolungdomarna. Ungdomarna tycker det är löjligt och skäms nog inför sina kompisar som kanske skrattar åt dom. 20+:arna har inte heller reflexter och jag kan tro att det "förstör" deras image eller att de syns i det svaga ljuset från gatubelysningen skall hjälpa dom.
Nu imorse var det tydligen en kvinna på 35-40 år som inte hade någon reflex alls och ingen gatubelysning. Chauffören så henne precis när han passerade hållplatsen. 30 meter bort fick chauffören stopp på bussen. Kvinnans försvar var att hon "brukar" ha. Nu skulle hon åka båt och ville väl inte släpa med sig något så fult som en reflex.
Hur jag vet detta? Jo jag sitter alltid längs fram så jag ser och hör.
Så snälla ni, på med reflexer även när ni är i stan och tror att belysningen skall hjälpa er så har ni fel. Jag har nog lite för många reflexer men det gör inget. Bättre en för mycket än ingen alls.
Det där med en massa människor
När jag gjrde min utredning hösten 2009 fick jag även diagnosen social fobi. Jag jobbade en hel del med detta med hjälp av en kbt-terapeut. Sciala fobi var nästan helt "botad". Nu kommer allting tillbaka och det är jobbigt som tusan. Får panikångest om jag måste vistas på ett ställe där det är mycket människor. Bara denna vecka har jag fått 4 attacker i samband med människor och då är det bara torsdag. Måste nog kontakta min kbt-terapeut.
Inne första gången detta år
För några veckor sen sänkes lithiumet för jag hade en massa skakningar och det måendet. Sakta har måendet sjunkit och igår var det så nära att skada mig själv men jag valde att ringa avdelningen istället. Berättade om hur jag mådde och fick komma in för ett tag. Ringde min stödperson som kunde skjutsa in mig till stan. Personen på avdelningen fick mig att ta med alla mina rakblad. Lämnade in dom till henne.
Detta blir min första inläggning detta år. Höll ut i lite mer än en månad vilket är bra. Nu skall vi se till att få medicinen på grej också så jag kommer tillbaka till mitt normalläge.
Efter sänkningen
Jag sänkte för några veckor sen Lithiumet för att jag skakade så mycket att det störde mig. Pratade med psykläkaren och vi sänkte med en tablett. Skakningarna försvann efter 4-5 dagar men har nu återkommit. Irriterande som innan. Men med det så sjönk mitt mående. Inte lika djupt som tidigare men en sänkning. Jag är osäker på mig själv och jag har ingen lust med något och kan bara sitta och stirra på tv:n. Brukar alltid sitta och göra något för jag blir så rastlös och uttråkad. På Hantverksgruppen så kunde jag inte koncentrera mig på något och inget verkade lockande. Fortsatter med tre olika saker innan jag fastnade för att göra ett grytunderlägg.
Försöker tänka
Jag brukar få uppgifter av min kontaktperson, jag vill det själv för det får mig att tänka efter. Tänka på ett sätt att som jag inte tänker på i första taget. Jag gillar uppgifterna jag får. En uppgift är tex varför jag söker kickar. Gymmet är den största kicken av alla. Att få pusha sig själv till max och känna hur musklerna arbetar. Tyvärr har jag inte tränat på 1,5 år men jag minns kickarna och hur musklarna fick arbeta. Tisdagen som var gick jag till gymmet efter detta långa uppehåll. Åh så skönt det var. Vem söker inte kickar? Alla människor söker väl kickar på ett eller annat sätt.
Barnen ger väl inga kickar men det ger MASSOR AV KÄRLEK. Jag älskar när de kommer till mig. Jag vill göra en massa saker med dom så att vi inte hamnar vid datorn eller tv:n för det kan dom göra hemma hos pappa.
En fråga var också hur jag kan ändra på mig för att uppnå en positiv kick. Jag skrev att jag måste börja tänka på hälsan vilket jag gör lite nu och då. Återigen kommer gymmet in. Gymmet är min största positiva kick jag kan ha.
Denna tavla målade jag i veckan och det ger en kick för jag är så nöjd med den. Släppte min "perfektion" och bara nöjde med att den inte är helt perfekt målad.
Delmål 1 uppnått
Idag har det gått en månad sedan nyår och jag har hållt mig för att skada mig själv. Det har varit svårt vissa stunder men har alltid tänkt på nyårslöftet och det har hjälpt hittills. Målen för denna månad var att jag skall hänga upp en tavla jag gjort. Det kan vara något jag broderat eller målat eller varför inte fotat. Det blev två tavlor som jag broderat. En liten fågel och en egendesignad solros. Fågeln har legat på bordet i 10-12 dagar och bara väntat på att få hängas upp. Några har även tyckt att jag kunde hänga upp den tidigare men jag vill att det skall vara den sista dagen varje månad för annars blir det inte en hel månad.
Praktik i nästa vecka
För någon vecka sen gick jag till min chef och frågade om jag skulle få praktisera på Therese broderi och garn. Idag for vi dit för att prata med ägaren. Redan på måndag kommer jag att få komma dit och börja praktisera. Jag har ett litet hum om vad jag vill lära mig. Spännande kommer det att bli i alla fall. Håll tummarna för mig.
Tankeläsaren - Kristin Cashore (De utvalda)
Detta är en bokserie på tre böcker. Alla är fristående.
Katsa var bara 8 år när hon dödade en man. Alla blev rädda för henne och undvek henne. Katsa är en särling. Som alla särlingar i de 7 kungariken så har hon en gåva utöver det normala. Katsa har stridens gåva. I Middluns så tillhör alla särlingar kungen och han bestämmer över dom. Utöver sina gåvor har särlingarna två olikfärgade ögon. Kungen utnyttar Katsa så att hon kan hämta in skulder som folk är skyldiga kungen. Katsa vill inte döda någon så hon skadar dom istället. Kapar ett finger eller liknande.
katsa är med i ett Råd som kungen inte vet om. Hon hjälper att frita fångar och under ett av uppdragen med Rådet så träffar hon på en ung man som hon gör medvetslös som visade sig vara ett barnbarn till en av fånge som hon just räddat. De börjar träna tillsammans för Katsa har inte haft någon likvärdig motståndare tidigare. Senare visade sig att Po som hade heter inte berättat om sin gåva fullt ut. Po är en särling från kungariket Lienid. Han utmanar Katsa att inte följa kungens order. När kungen får reda på det blir han arg och och Katsa och Po bestämmer sig för att fara till Monsea där Pos farfar först var tillfångatagen.
Det blir en svår resa och hårt motsånd. Följ Katsas och Pos resa dit och tillbaka.
Denna bok är tänkt som en ungdomsbok men jag gillar denna typ av böcker så jag är nöjd. Det är spännande att få följa Katsa och Po i deras resa. Både emotionellt och kämpaglöd.
Betyg: 5 av 5
