In och ut

Kom hem i tisdags från avdelningen för att vara med min äldsta tjej. Jag visste redan innan jag for hem att jag inte mådde bra men jag ville så gärna vara med min tjej och baka cupcakes. Jag är en mycket gladare och trevligare mamma och jag slipper mina beskymmer för några timmar. Men på torsdagen behövde jag åka in igen. Kom inte upp ur sängen och det var som om något tyngde ner mig.
 
Nu har jag pratat med läkaren och nya metaforer kom upp. Skall försöka att lyssna men det är så svårt när man deprimerad. Och älska sig själv är ännu svårare. Jag skyller allt på vikten men gör inte ett sk*t åt det. Jag har gjort några försök men jag kommer inte ner under en viss vikt. Det blir en platå där och det är svårt att upprätthålla det jag påbörjat.
 
Hur skall jag finna min väg och börja tycka om mig själv? Jag har rotat in mig att jag är ful, fet och värdelös. Ingen tycker om mig för att jag är stor. Jag vet att jag skämdes så fruktansvärt mycket när jag var liten för att min mamma var stor och jag tror då att mina barn skall göra detsamma. Men när jag blev äldre så var min mamma ändå min mamma oavsett hur hon såg ut och jag accepterade detta.
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

I Eckerö

En svensk på Åland.

RSS 2.0